Senaste dagarna har varit jobbiga. Hugo har varit lättirriterad och ganska tjurig och man har verkligen blivit helt slut på kvällarna. Vi har ändå känt oss glada över att vi inte har sett några småanfall på ca 2 veckor men så idag…ja idag så kom det. Vi satt i bilen på väg hem från ett shoppingcentrum och så helt plötsligt försvann han bort och det pågick säkert minst 1 minut….Jag blev så ledsen, har känt mig ledsen redan innan pga hans jobbiga humör dom senaste dagarna men nu blev det förstås så mycket värre. Vi åkte hem till Davids föräldrar efter anfallet i bilen och åt pizza och när vi satt vid bordet så fick Hugo ännu ett bortfall, dock ett kortare men ändå. Det fann verkligen inget som triggade till epilepsi så man undrar ju varför det kom just nu?
Något som jag och David är bra på när något sånt här händer är att vi alltid försöker vara tacksamma och tänka att ”Det kunde ju varit så mycket värre”, ”Han fick ju allafall inget stort anfall” osv osv och JA jag känner verkligen så, jag är otroligt glad att det inte blev något större och värre MEN just nu och just idag så orkar jag inte känna just TACKSAMHET utan jag känner mig bitter och ledsen över att Hugo har sin vidriga epilepsi och jag känner mig bitter över att hela tiden oroa mig för hans beteende hit och dit….
Världens finaste Hugo….inne på Claes Ohlson hittade han en likadan bil som han har hemma!
Nu ska vi allafall ha myskväll….
<3
Ingen kan någonsin begära att varken ni eller vi ska vara tacksamma. Tacksamma för att Hugo fick en sjukdom eller att Elias fick cancer? Nej, trots bra besked eller framgång i deras sjukdomar så är man fan inte tacksam. Spyr på ordet tacksam. Tacksam för vad!? Aldrig kommer man acceptera situationen. Man kommer kämpa vidare och leva livet. Men aldrig kommer vi acceptera. Hugo är bäst ingen protest! Puss och kärlek
Finaste hugo och finaste vän finns här för er ❤❤❤