Annas värld

Den 18e juli så var Hugo sjuk och hade hög feber och var dålig i magen, det var jättevarmt ute och vi var inne i lägenheten med Hugo när han fick ett stort epilepsianfall som vi inte kunde stoppa med hjälp av ”akutmedicinen”. Ambulansen kom och det var ilfart in till akuten, då hade Hugo sitt längsta anfall någonsin och han hamnade på intensiven efteråt. Det var fruktansvärt och man var så ledsen och trött på livets orättvisa.

På intensiven sitter det alltid två sjuksköterskor och kontrollerar honom och ser att ingenting händer med  honom men man vill gärna ändå att någon ”nära” är med honom också. Mina föräldrar kom dit och stannade uppe vid hans sida hela natten så jag och David fick sova.  Vi fick låna ett övernattningsrum som dom har på intensiven för anhöriga.

På morgonen åkte mina föräldrar hem och vi hade möte med en läkare som sa att han ändå hade återhämtat sig bra och vi tyckte själva också att han trots allt verkade må hyfsat bra när vi träffade honom på morgonen. Läkarmötet hade vi ca kl 11 på lördagen och jag minns att läkaren frågade mig hur jag mådde och tittade menande på min mage. Jag sa att det såklart kändes jobbigt och att det absolut inte passar att det kommer en bebis nu liksom…bebisen var beräknad till söndagen den 20 men man hoppades ju då att den skulle komma lite senare.

Han lugnade mig och sa att vi fixar Hugo bra först och sen kommer bebisen ska du se! Efter mötet gick vi tillbaka till Hugos rum och satt vid hans säng.  Ungefär vid kl 12 kände jag lite ont i magen, och gick till vårt övernattningsrum för att gå på toa och bara vila lite. Då började det ändå kännas lite som att det gjorde ont i omgångar och var bra där emellan…lite som värkar faktiskt. Skrev ett sms till David att han skulle komma bort till rummet och han kom dit fort som bara den. Jag berättade hur det kändes men jag kände mig ändå så lugn och tänkte att det ändå säkerligen var långt ifrån att en bebis skulle komma. Vi klockade värkarna och det var redan då ca 3 min mellan varje.

David gick och pratade med en av sjuksköterskorna på intensiven och berättade läget och han drog direkt igång att vi skulle ringa ner till förlossningen och se till att få mig undersökt. Jag tyckte det kändes jätteflummigt eftersom jag ändå inte hade sååå ont ännu. Det slutade med att vi fick komma ner och sjuksköterskan skjutsade ner mig till förlossningen med en rullstol! Jag fick komma in på ett rum och blev undersökt, då var jag redan öppen 5 cm. Kände då att jag inte behövde någon lustgas eller något annat utan ville vänta lite. Efter ett tag blev det dock ganska mycket värre och lustgas blev ett stooort behov! Trots att det gjorde fruktansvärt ont så kände jag att jag hade kontroll över värkarna och mig själv och jag tänkte verkligen på Hugo genom varje värk, att jag skulle vara stark för honom, för att han skulle få sitt fina syskon!

Efter ett tag så kändes  smärtan för grov och jag började känna att jag inte stod ut och sa till David att jag ville ha ryggbedövning, barnmorskan ringde på narkosläkaren som var i närheten och kom in bara på 10 min! Barnmorskan kollade inte hur mycket öppen jag var innan narkos kom, det borde hon nog ha gjort haha. Precis när läkaren skulle sticka in nålen så kände jag att det tryckte ner så enormt och så helt pang så gick vattnet och bebishuvudet tittade fram. Narkosläkaren skrattade och gick därifrån utan att ge någon bedövning och jag fick påbörja det som jag upplever värsta smärtan någonsin, själva krystningen. Jag minns inte själv tidsuppfattningen men David säger att det tog max 10 min och så kom bebisen ut! Kl 16.27 fick vi träffa Belle!

Det var så oväntat och så konstigt att det inte var en kille, det var en liten tjej?! David grät i mängder och vi var så lycklig att hon kommit till oss! Vi bestämde redan då att hon skulle heta Belle <3

Att ena stunden känna sådan stor olycka och ledsamhet över vad vår fina son får gå igenom till att uppleva den stora magin att få vår fina dotter under ett och samma dygn….DET är svårt att förklara…

Älskade du!